Läser om en bok av Joar Tiberg – Ingenting händer. Boken utkom 2002. I en mycket intressant artikel om gruvarbetarstrejken i Malmfälten för 40 år sedan stannar jag upp inför en sidoreflektion som Tiberg har.

I en glasmonter i idrottshallen i Kiruna finns en liten utställning om boxningsklubben BK Winter. Plaketter, standar, medaljer. Några minnesord om hur klubben representerat Sverige vid tävlingar utomlands, framgångar vid distrikts-, Norrlands-, Svenska och Nordiska mästerskap.
Men: Inga namn, inga enskilda boxare framhålls, det är kollektivet som bärs fram och presenteras.

Tiberg går rakt över gatan och in i Börje Salmings bar. Kirunasonen, dollarmiljonären. Idrotten har förvandlats till företagande och börskurs. Det är individens framgångar som premieras.

Boxningsklubben Winter verkade mellan 1932 och 1992, de sextio år när välfärdssamhället byggdes och sedan sakta men säkert började raseras. Nu är det 2007. Gemensamma, kollektiva, solidariska lösningar på samhällsproblem försvinner i rask takt. Individuella lösningar tar över: Pensionsförsäkringar, privatiserad vård, friskolor, individuella löner osv osv

Boxningsklubben Winters ”vi-känsla”, var finner vi den idag?


Annonser